"Detta evangelium är en fin tröstpredikan inte bara för lärjungarna utan för alla kristna, så att de lär sig att praktisera de korta orden 'en kort tid' i allt slags prövning och tröstar sig med dem: bara 'en kort tid', sedan försvinner det onda och trösten och glädjen återvänder.
För att man ska förstå sådan tröst bättre vill vi nu tala om kors och lidande i allmänhet. Förnuftet anser att om Gud hade ett öga på oss och älskade oss, så skulle han avstyra all olycka och aldrig låta oss lida. Men eftersom många motgångar möter oss än här, än där, så drar förnuftet slutsatsen att Gud antingen har glömt oss eller hatar oss eller vill inte ha oss; annars skulle han ju hjälpa oss och inte låta oss ligga där hjälplösa.
Mot sådana för oss naturliga tankar måste vi rusta oss med Guds ord, och inte bedöma som det faller oss in, utan så som Ordet säger oss. Om vi nämligen dömer utanför och utan Ordet, så är vårt omdöme falskt och för oss vilse. Vad säger alltså Ordet? För det första, att inte ens ett hårstrå faller från vårt huvud utan Guds vilja. (Matteus 10:30) Den som alltså vill döma enligt ett sådant ord av vår käre Herre Kristus, han måste dra slutsatsen: Hur stark än djävulen och världen är, så förmår de inte det minsta mot en kristen, om det inte är Guds vilja. Eller som Herren Kristus säger i liknelsen om sparvarna: det är en onyttig fågel som gör mer skada än nytta — och ändå, säger Kristus, inte en enda av dem faller till marken eller dör utan att det är er Fars vilja i himmelen (Matteus 10:29). Då måste en kristen — om han inte vill anklaga Kristus för lögn — dra slutsatsen att Gud tänker mer på en människa än många sparvar; Kristus säger ju det här. Han kommer att ha dem båda, djävulen och världen, under noggrann uppsikt och inte ge dem makt att göra vad de vill mot en kristen. Och gör de något mot en kristen så är Gud väl medveten om det, och har i förväg gett sin tillåtelse, annars kunde de inte göra något. Den saken ska du noga lägga märke till, så att du inte menar att Gud har glömt dig när det går illa för dig; att det skulle ha gått annorlunda om han tänkte på dig; för han tänker på dig och låter det ändå gå illa för dig.
Det uppstår lätt en annan tanke, som är ännu farligare. Om jag alltså ska anse att olyckan som träffat mig är sänd av Gud, då fortsätter förnuftet och drar slutsatsen: Gud kan nog inte ha goda avsikter med mig, annars skulle han inte låta mig lida så, han skulle lyfta mig ur lidandet och vara nådig mot mig. Om sedan samvetet börjar plåga oss och synderna kommer för ögonen, då är det nära att man förtvivlar på Gud, blir hans ovän, vänder sig från honom och söker hjälp på annat håll, vilket Gud har förbjudit. Det känns ju som att det skulle vara mycket lättare att lida och en mindre sak om olyckan kom från den Onde fienden eller från elakt folk, än att Gud skulle ha sänt den.
Då är det igen av nöden att vi håller fast vid Guds ord och inte följer förnuftet och dess omdöme. Annars faller vi säkert antingen i förtvivlan, eller blir avoga mot Gud, och föraktar honom. Men vad säger Ordet här? Paulus säger: 'Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa att bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att inte bli fördömda tillsammans med världen.' (1 Korintierbrevet 11:31-32) Det är ett klart ord, att Gud tuktar och straffar dem som han vill bevara och behålla till det eviga livet, och kan inte vara mot dem, och att de ändå måste lida allt slags olycka, kors och prövningar.
Bibelställen:
Matteus 10:29-30
1 Korintierbrevet 11:31-32
Översättning utifrån
Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIIIa, 566f KN
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .