"Herren lär här sina lärjungar, och oss, att de i svåra stunder inte ska glömma bönen. Han säger otroligt tröstfullt att de ska vara djärva och oförskräckta till att be. 'Jag säger inte att jag ska be till Fadern för er. Fadern själv älskar er, för ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud.' (vers 26-27) Det är visserligen sant att Kristus sitter på Faderns högra sida och talar för oss, som Paulus säger (Romarbrevet 8:34), det glömmer han inte. Därför vet vi att bönen, som han bad för sin kyrka och för oss fattiga syndare över bordet vid den sista måltiden, och sedan på korset, den är hörd och fortfarande verksam och stark ända till världens slut.
Men, säger Kristus, ni behöver inte sådan bön som jag ber för er, för ni kan själva be till Fadern; och ni ska inte tvivla, er bön blir hörd, för Fadern älskar er, eftersom ni älskar mig. Det här ska man inte tolka så att man inte skulle få trösta sig med Kristi bön, utan så att vi inte föraktar vår egen bön, efter som vi älskar Kristus. Det är nämligen bestämt så, och vi ska flitigt lägga märke till det och lära oss det, att den som har kärlek till Kristus, honom älskar också Fadern, och på det sättet att han bönhör honom. Var finns nu de gudlösa papisterna som visade oss till helgonens förböner?
Det är verkligen att inspirera och locka till bön, när vår käre Herre Kristus genom sin död och sitt farväl till den här världen och gång till Fadern har skaffat och vunnit ett sådant tillträde till Gud, att var vi än är, i kyrkan, hemma, i källaren, i köket, ute, i verkstaden, så kan vi med hjärtat stiga fram inför Gud, tala med honom och be om allt som bekymrar oss.
För en sådan bön behöver man ingenting annat än ett hjärta som säger: 'Far i himlen, jag vet att du älskar mig, därför att jag älskar din Son och min befriare, Kristus Jesus. I den förvissningen och vissheten ber jag dig nu tryggt: inte för att jag är så helig och gudfruktig, utan för att jag vet att du gärna vill ge och skänka oss allt för din Sons, Kristus Jesus skull. I hans namn kommer jag nu inför dig och ber och tvivlar inte att sådan bön får Ja och och blir säkert hörd — med mig själv må det vara som det vill.'
Varje kristen måsta akta sig för det, att han låter bönen vänta tills han inbillar sig att han är ren och redo för att be. Djävulen plågar ju oss ofta och hindrar oss med sådana tankar: Hördu, du är inte i rätt läge för att be nu, du måste först uträtta det och det, sedan kan du be i lugn och ro. (...) För Djävulen är en skojare som smyger efter oss för att kunna hindra oss med det ena eller det andra.
Vi måste beväpna oss mot honom, och inte låta något uppehålla eller hindra oss. I stället ska vi tänka så fort vi är ställda inför någon nöd: Nu är det rätta ögonblicket att be. Om jag inte är redo eller värdig, så får väl Gud göra mig redo och värdig; jag vet ju att han älskar mig för Kristi skull och inte för min egen skull, som om jag vore gudfruktig eller helig.
Bibelställen
Romarbrevet 8:34
Översättning utifrån Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIIIa, 600f.
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .