"Detta är ett utmärkt fint evangelium som visar oss den rätta, enda, säkra vägen till det eviga livet. Det ser ut som att man valt det för just den här helgen, Treenighetsdagen (Trefaldighetsdagen), därför att det så fint och träffande förklarar skillnaden mellan personerna i det högsta och största som Gud gör med oss fattiga människor, nämligen att befria oss från synden och göra oss rättfärdiga och saliga. Här står klart om Fadern, att han älskade världen och skänkte henne sin Son. Fadern och Sonen är de två skilda personerna, var och en med sitt särskilda verk. Fadern älskar världen och skänker henne sin Son; Sonen låter sig skänkas till världen, och som Kristus klart säger här, låter sig lyftas upp på korset som ormen i öknen (4 Mosebok), för att alla som tror på honom, inte går förlorade, utan har det eviga livet. Till det verket kommer sedan den tredje personen, Den helige Ande, som tänder tron i hjärtat genom det saliga dopets vatten, och så föder oss på nytt till Guds rike.
Det är en mycket tröstande predikan som alltid borde skapa hos oss ett glatt hjärta inför Gud, då vi ser att alla tre personerna, hela Gudomen, riktar in sig på och är sysselsatta med att hjälpa de fattiga, eländiga människorna från synd, död och djävul till rättfärdighet, evigt liv och Guds rike. Hur kan vi då frukta Gud för våra synders skull? Hur kan vi då ha ett ont hjärta mot honom? Om han hade velat fördöma oss för våra synder - som vi ju ständigt bekymrar oss för, särskilt inför vår sista stund - då hade Fadern inte skänkt sin enfödde Son, Fader och Son hade inte fört oss till återfödelsens bad under Den helige Andes vingar. På så sätt är trosartikeln om Treenighet framställd här på finaste och vänligaste sätt. ... Vi går nu igenom evangeliet stycke för stycke, där vi hör hur Herren för en lång diskussion med Nikodemus, den skriftlärde, där den gamle gode mannen helt enkelt inte kan följa med. Då måste vi först se efter vad som hindrar honom att överhuvudtaget inse vad Herren säger och syftar till.
Det är ett gott tecken att han söker upp Herren, och då han inte törs göra det öppet, så i varje fall på natten. Hans ord visar också att han uppskattar Herren Kristus, och respekterar honom högt som en unik predikant som Gud sänt i världen och vittnat för hans lära med härliga underverk. Hans ord kommer inte från ett falskt hjärta, som fariséernas: 'Mästare, vi vet att du är ärlig och lär ut sanningen om Guds väg.' (Matteus 22:16) Nej, det Nikodemus säger menar han också i hjärtat, att vår käre Herre Kristus måste vara en särskilt värdefull lärare, eftersom Gud vittnar för hans lära med så stora undertecken.
Herren Kristus gillar en sådan tanke. Eftersom Nikodemus berömmer honom som den högste läraren, så vill han nu hålla den högsta predikan för honom om det högsta och största verk som man kan predika om: hur man kan se Guds rike, det vill säga hur man kan bli fri från synden, komma till Guds nåd och nå det eviga livet. Det är nämligen en predikan som endast Guds Son har hämtat med sig från himmelen bland oss på jorden. Som Johannes säger Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd. (Johannes 1:18)
Översättning utifrån
Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIII, 680f, KN
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .