"Mannen som ordnade festmåltiden är vår Herre Gud själv. Det är en stor och rik värd. Så ordnar han också en festmåltid som motsvarar Hans majestät och höghet. Festmåltiden är stor och utmärkt redan för värdens skull: Han är ju Gud själv. Det skulle ha varit en härlig måltid också om Han bjudit på bara ärtsoppa och torrt bröd. Men nu är också rätterna de allra bästa: det heliga evangeliet, ja, Kristus själv, vår Herre. Han är själv maten och drycken. Han framställs för oss i evangeliet som den som har betalat för våra synder genom sin död och befriat oss från all nöd från den eviga döden, helvetet, Guds vrede, synden och fördömelsen.
Det är den predikan om Kristus som är den stora och härliga festmåltiden som Han bjuder gäster till, när han helgar dem genom sitt dop, och tröstar och styrker dem genom sin kropps och sitt blods sakrament, så att ingenting fattas, allt finns i överflöd, och var och en blir mättad. Därför kallas den med rätta en stor festmåltid där födan och rätterna är så kryddade och tillredda att ingen tunga kan uttala det eller ett hjärta tillräckligt begripa det. Det är en evig föda och en evig dryck, som gör att vi aldrig mer törsta eller hungrar, utan vi blir mätta, druckna och glada i evighet. Och den här måltiden räcker inte till bara för en människa utan för hela världen, så stor som den är, ja, också om den var tio gånger större.
Evangelium säger nämligen, att var och en som tror på Herren Jesus Kristus, att han föddes för vår skull av Jungfrun Maria, pinades av Pontius Pilatus för vår skull, dog, steg ner till helvetet, uppstod igen och sitter på Guds högra sida, han eller hon ska leva för evigt och vara räddad. ... Evangeliet fortsätter:(vers 16) De många som bjuds är judarna och folket Israel, som bjudits ända sedan Abrahams tid, särskilt genom profeterna. Åt patriarken Abraham lovades nämligen 'säden', genom vilken välsignelsen skulle komma. (1 Mosebok 22:18) Det var åt honom, folkets stamfar, som festmåltiden förkunnades först. Sedan bjöds judarna genom profeterna, och folket fick ständiga bevis på att det inte fattades vilja och iver hos Gud att bjuda. Därför sätter också Paulus överallt i sina brev judarna först, och skriver: Juden först, men också greken. (Romarbrevet 1:16 och fler ställen)
När sedan stunden var inne, då man skulle gå till bords, det vill säga tiden då vår Herre Kristus hade fötts, och skulle lida och uppstå igen och upprätta sitt rike, då gick tjänarna ut, det vill säga Johannes Döparen och apostlarna och sade till de bjudna, det vill säga folket Israel: ’Kära vänner, hittills har ni inte varit bjudna, men nu är tiden inne, nu dukas bordet. Er Herre och Messias är född, död, och uppstånden igen. Utebli därför inte utan kom till bordet, ät och var glada. Det vill säga: ta med glädje emot skatten, som befriar er från förbannelsen och fördömelsen och räddar er.’ Budskapet frambars i synnerhet till de förnämsta i folket, dem som hade andlig och världslig makt. Men hur reagerade de?
(vers 18) ... Det var precis var judarna gjorde, de ursäktade sig när de blev bjudna och sade, att de inte kunde ta emot Kristi lära, för att den stred mot prästadömet i templet, och mot lagen, som Gud själv hade gett genom Mose, det skulle rubba den ordning som Gud själv hade inrättat. Därför ursäktar sig den ena med åkerna, den andra med oxarna - den tredje ursäktar sig inte ens utan säger rakt av att han inte kan komma. Deet är de ursäkter som dessa heliga ger mot evangeliet när de hänvisar till Mose lag och sin gudstjänst. När apostlarna predikade att varken lagen, templet eller prästerna behövdes, eftersom den rätte Översteprästen hade kommit, Jesus Kristus av Juda stam, vars offer är det enda som räddar, då ville de inte ge deras predikan rätt utan ville behålla sin lag. De visade Kristus och evangelium ifrån sig, och väntar ännu idag på att deras Messias ska komma och återupprätta det gamla prästadömet och kungadömet som det var på Davids tid.
Kristus syftar på det med 'åkerköpet', som den första talar om, 'Jag måste gå och se på åkern'. Det vill säga, 'Vi präster måste arbeta och skörda, det är, sköta folket (också Kristus kallar predikanterna för jordbrukare som sår ut evangelium), vi måste sköta vårt prästadöme. Men eftersom apostlarnas lära är mot det och visar på en annan Präst och ett annat offer, så måste vi förmöda den som falsk lära; vi kommer inte till den festmåltiden.' De andra, som har tjänst i samhället, ursäktar sig med 'oxarna'. "Oxar" betyder nämligen folkets ledare, enligt 'Tjurar i mängd omger mig, Bashans oxar omringar mig.' (Psaltaren 22:13) De tänkte: vi har ett kungarike och en organisation som Gud själv har inrättat och ordnat, det måste vi hålla fast vid och försöka behålla. Om vi följde den här nya läran skulle vi väl mista allt - därför, bort med en sådan predikan! Den tredje gruppen säger: Evangelium är en lära som inte tillåter girighet utan kräver att riskera allt, kropp och liv, pengar och egendom, för Kristi skull. Därför kommer vi inte, utan vi vill behålla våra hus utan risk. 'Ta hustru' betyder här inte att göra något omoraliskt, utan att bekymra sig om allt som hör till ett hushåll, hur man behåller och utvecklar det, hur man försörjer sig. Judarna tänkte på det hur Mose lovat dem materiell välsignelse, åker, boskap, hustru, barn, när de levde rättskaffens och höll Guds bud. Därför strävade de bara efter att ha kök och källare fulla och bli rika; då var de rättskaffens och Gud hade välsignat dem. ...
Husbonden vill inte att festmåltiden blir förgäves, och ser sig om efter andra gäster:
(vers 22) ... När de stora herrarna, furstarna, prästerna, de förnämsta i folket inte ville ta emot evangelium, som vi beskrivit, så upptog vår Herre Gud fattiga fiskare, ja, den ringa, fattiga och mest föraktade gruppen. Om det skriver Paulus: Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till. (1 Korintierbrevet 1:26-28) Enligt Paulus är alltså största delen av dem som var visa, heliga, rika och mäktiga i folket förkastade av Gud, därför att de inte ville ta emot evangelium. Och Kristus har däremot accepterat olärda, oförståndiga och obetydliga personer. Petrus, Andreas, Filippus, Bartolomeus var enkla fiskare och fattiga män, ja, de ansågs inte värdiga att borsta skorna åt prästerna och de förnäma. ... Evangeliet fortsätter:
(vers 23) I 1917 år översättning hette det ”nödga människorna att komma hit in”. Texten i Huspostillan bygger på just ordet ”nödga att komma” (i stället för ”se till att”).
På vilket sätt nödgar Gud oss? Vår Herre Gud vill ju inte ha någon nödtvungen tjänst. Han nödgar oss på det sättet, att han låter predika för oss: Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd. (Markus 16:16) Han visar oss båda sidorna: helvete och himmel, död och liv, vrede och nåd. Först och främst uppenbaras för oss vår synd och vårt förtappade tillstånd, för att vi ska förskräckas när vi hör, att vi så snart vi blivit födda till världen strax är i djävulens rike och under Guds vrede.
Det är att bli ”nödgad” när man fruktar för Guds vrede och begär hjälp av Honom. När detta har skett genom predikan, och våra hjärtan är förkrossade och förskräckta, då predikas det vidare: ’Kära själ, du ska inte förtvivla därför att du är en syndare och har dragit en hemsk dom över dig. Gör i stället så här: du är ju döpt, hör evangelium! Då får du veta att Jesus Kristus har dött för dig och försonat din synd med sin död på korset. Tror du det, kan du vara trygg för Guds vrede och den eviga döden, och får vara gäst vid den härliga festmåltiden och där äta och dricka så att du blir mätt.’"
Översättning utifrån
Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIIIa, 714f.
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .