"Det här är ett av de mest trösterika evanglierna under hela kyrkoåret, där Herren Jesus lär oss att hans tjänst är en herdetjänst, att han ska ägna sig åt syndarna, söka upp dem och föra dem tillbaka så att de inte hamnar hos vargen, djävulen, och går evigt förlorade. Den predikan har sin orsak i att allt slags tullindrivare och syndare sprang efter Herren Kristus för att lyssna till hans predikan. Det såg fariseerna och de skriftlärda, klagade över det och tolkade det mycket illvilligt mot honom som om det vore tecken på stort lättsinne. En religiös person ska ju hålla sig till och umgås med religiöst folk. Men Herren försvarar sig mycket väl och säger: han gör precis det som folk annars gör i mindre viktiga saker. Han vill inte bli tillrättavisad av fariseerna utan vill ha rätt.
Frågan och saken som det handlar om här är nämligen: Hur ska man umgås med syndarna och vad borde man göra med dem? Eftersom två olika sidor, som båda har studerat Guds ord, möts här, så blir också svaren på frågan olika. Fariseerna och de skriftlärda vet inte mer om Guds ord än vad Mose och lagen lär. Eftersom lagen överallt predikar så: Gud är nådig mot dem som lever rätt och håller hans bud, och omvänt, de onda som inte håller hans bud straffar han. Det är orsaken till att fariseerna och de skriftlärda drar slutsatsen att människorna bör förhålla sig till syndarna på samma sätt som Gud gör. Eftersom han är vred på dem och inte accepterar dem, så ska folk inte heller acceptera syndarna utan ta avstånd från dem.
Precis så bedömer också vårt förnuft saken. Så snart en människa blir på allvar medveten om sina synder så tänker hon att Gud är vred, det finns ingen nåd, man måste vänta sig allt slags olycka. Som vi ser med Adam och Eva: så fort de hade ätit av det förbjudna trädet och samvetet sade dem att de handlat mot Gud, kröp de ihop och kunde inte visa sig någonstans. Vi ser samma sak hos de små barnen: när de vat att de har gjort fel gömmer de sig. Synden är sådan att den skapar ett skrämt hjärta som oroar sig för onåden och straffet. Och omvänt, när samvetet vet att det är oskyldigt då fattar människan mod och frågar inte efter om någon kunde vara onådig; tilliten finns i hjärtat: du vet att du är oskyldig; det kommer att finnas någon annan som är skyldig, så att du går fri.
Alldeles som när ett hjärta vet att det är skyldigt, av naturen inte kan annat än frukta, frånsäga sig all nåd, och vänta på onåden, så tänker fariseerna här om syndarna. De ser att tullindrivarna och syndarna hittills har levt i ett syndigt tillstånd, och drar därför strax slutsatsen: med onda busar ska ingen umgås eller visa dem minsta nåd. Gud själv är ju missnöjd med dem, vill inte ha dem, vill bara ha goda, gudfruktiga hjärtan som inte belastas av sådana grova synder.
Men tänk efter om den slutsatsen kan vara riktig, att Gud inte har något tålamod med syndarna och alltid slår med klubban, hur kommer det att gå för oss alla? Var kommer han att hitta folk och kyrka?
Översättning utifrån
Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIIIa, 726f.
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .