"Dagens evangelium har två delar: den första delen är Herrens förutsägelse (profetia) om sitt kommande lidande bara till hans tolv apostlar. Den är orden som änglarna påminde kvinnorna om vid graven på påskmorgonen:
'Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen: Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen.' (Lukas 24:6-7) Herren Jesus är nämligen just nu på väg från Galileen till Jerusalem där han sedan blev korsfäst.
Den andra delen i dagens evangelium är undret med den blinde.
Det första är alltså att Herren samlar de tolv och säger: 'Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska gå i uppfyllelse. Han ska utlämnas åt hedningarna.' Det hade han predikat då han ännu var i Galiléen, före han kom till Jerusalem. Men evangelisten säger tre gånger att lärjungarna inte förstod förutsägelsen. De tänkte att Jesus talade med ovanliga, konstiga ord som betydde något annat. Att han skulle lida i Jerusalem, det förstod de inget av, det var för dem som om de hörde ett främmande språk som de inte förstod ett ord av. Det är inte i onödan som evangelisten upprepar det så ofta: 'Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, och de fattade inte vad han menade.' Orsaken var följande: deras uppfattning var att mannen Jesus Kristus gör så många under, uppväcker döda, ger blinda synen, att vi måste se och förstå att Gud är med honom. Med tiden kommer han att bli mäktig, större än Josef i Egypten, eller Daniel i Babel. Och vi som är hans tjänare kommer också att bli furstar och stora herrar. Vem skulle vilja skada en så mäktig person, som kan fördriva döden och bota allt lidande med ett ord? Deras uppfattning var: Gud är så uppenbart med honom, han skulle aldrig låta honom lida. Att hans ord låter som om han talade om hur han kommer att lida och dö - det måste egentligen betyda något annat. Så tänkte de kära apostlarna.
Det visar hur det är med alla Guds ord och gärningar: när man talar om det före de skett, så går de inte att begripa. Men när de har skett, då förstår man dem, och ser att det är så. Så skriver Sankt Johannes: 'När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt. ' (Johannes 2:22) ... Guds ord talar nämligen om, och kan inte tala om annat, än saker som förnuftet inte kan förstå eller fatta. Man måste tro det, och när man har trott, då kommer man att erfara att det är sant, och förstå det rätt.
För att ge ett exempel: Guds ord undervisar oss om de dödas uppståndelse. Sådant förstår inte förnuftet. Därför märker man att klyftigt folk hånar oss och anser att vi är löjliga som tror det och är övertygade om att det finns en uppståndelse och ett liv efter detta.
Eller: Att Gud blivit människa och fötts till jorden av en jungfru, det går inte heller ihop med förnuftet som helt enkelt förnekar det. Därför måste det tros, tills vi kommer dit där vi ser det, och kan säga: Nu förstår jag det, ja, jag ser att det är sant som jag tidigare trodde.
Eller: Att man får syndernas förlåtelse, Guds välvilja och nåd genom dopets vattenbad och avlösningen, utan någon förtjänst hos oss - det låter som en ren lögn för förnuftet. Det säger: det kristna är tokiga och dumma som tror sådant. Ska man blidka Gud behövs något bättre och högre, nämligen goda gärningar som bjuder emot och kostar oss något. Påvens exempel är uppenbart när han visar människorna till egen förtjänst genom sin predikan.
Förnuftet kan inte ta in och tro att endast genom dopet och tron på Kristus uträttas helt och hållet det som behövs för räddningen - förnuftet anser att det är en lögn. Det vet nämligen inte vad tro är, det tänker att det är en enkel sak att tro på Kristus. Ordet ser också ut att vara något obetydligt, framfört och predikat av en fattig bristfällig människa och syndare. För förnuftet är det löjligt att man skulle sätta och riskera kropp och själ i evigheten på tron och ordet, som båda ser obetydliga ut. Hur man än läser Guds ord på ren svenska för folk, så begriper inte förnuftet det, det tror det inte, det säger att det inte är sant. Därför måsta det kära evangeliet ha och hålla det namnet i världen att det är villolära och djävulslära, som vilseleder folk och lär dem att de inte ska göra något gott. Förnuftet kan inte komma till någon annan slutsats.
Därför ska vi lära oss att tro helt enkelt, och säga: Är det Guds ord så tvivlar jag inte på det. Även om jag ännu inte ser, fattar eller känner att det är så, så hör jag ändå att Gud säger så. Han är ju så stor och mäktig att han kan uppfylla det, så att jag fattar och förstår det, ja, ser och griper det, antingen vid den tid han väljer, eller i det kommande livet - också om jag inte förstår det nu."
Bibelställen:
Lukas 24:6-7
Johannes 2:22
Texten moderniserad utifrån Luthers Huspostilla, 1962, och Luthers sämtliche Schriften, XIII, 1672-75, KN
Hela predikan på www.logosmappen.net .