"Tänk efter, vad Marias och Josefs hjärtan nu sa till dem. Första dagen var barnet borta; andra dagen sökte de efter det; först tredje dagen fann de det. De tre nätterna sov de väl inte mycket utan tankarna hade vandrat. Modern isynnerhet torde ha tänkt: 'Gud har tagit sonen ifrån dig. Han ville inte låta dig vara mor längre, eftersom du så har skött för honom så slarvigt.' Och Josef tänkte väl också: 'Gud vill inte längre ha dig till fosterfar, eftersom du har varit så försumlig och inte tagit vara på detta enda barn.'
Nu är det märkligt att barnet Jesus, vår käre Herre Gud, vill visa sig på det sättet, att han inte av nödvändighet eller rätt måste underordna sig sin mor, utan att han gjorde det han gjorde endast som exempel, frivilligt och inte av plikt. Han var ju inte endast sin mors son, utan också hennes Gud och Herre. Därför uppträder han nu mot sin mor inte som en son, inte som bara en människa som är tvungen att lyda sin far och sin mor, utan låter förstå att han har en annan Fader, som är större, som han med större rätt ger akt på än på Josef och Maria. (Jesus förhåller sig på samma sätt till sin mor vid bröllopet i Kana, 'Kvinna, vad har vi med det att göra?' Joh. 2:4, i evangeliet på 2 söndaen efter Trettondagen.) 'Varför har ni letat efter mig?' frågar han. 'Visste ni inte att jag måste vara i det som tillhör min Far?' Som om han skulle säga: 'Jag är visserligen er son, men ändå så, att jag ännu mer än Hans son, som är i himmelen.'
Så uppenbarar han sig för vår skull, för att vi skall lära oss känna honom rätt och inprägla hos oss, att han inte bara är sann människa, utan också sann Gud. När hans mor säger till honom: 'Min son, varför har du gjort detta mot oss?' rättfärdigar han sig och säger: 'Jag är inte olydig mot er, jag ringaktar er inte heller, som ni menar.' Han menar sig alltså ha handlat rätt och att han inte behöver ta emot tillrättavisning av sin mor. Maria och Josef måste, utöver den smärta och de bekymmer de haft, finna sig i att ha orätt. De borde ju ha kommit ihåg, vad änglarna, herdarna, Fader Simeon och andra predikat om detta barn och vetat, att också om han stannade kvar (i templet), så var han ändå inte olydig, utan han var Gud, sin Fader i himmelen, skyldig större lydnad än mot sin mor på jorden.
Detta exempel av barnet Jesus, vår käre Herre, syftar till att påminna oss om vår okunnighet och stora blindhet som alltid är benägen att tjäna människor mer än Gud. Därför skall vi lära oss, att när när vi kommer i ett läge där vi tvingas vara olydiga antingen mot Gud eller mot föräldrar och överordnade, då säger vi med Kristus: 'Jag måste vara i det som hör till min Fader i himmelen.' I alla andra fall vill jag gärna och av hjärtat lyda far och mor, myndigheter och arbetsgivare.
Ur Luthers Huspostilla, den svenska texten från 1962 språkligt bearbetad.
Hela predikan på www.logosmappen.net .