"Den här berättelsen om den sista måltiden ska man hålla noga skilt från Herrens kropps och blods sakrament. För här sägs ingenting om Kristi kropps och blods sakrament, utan den handlar om hur de åt påskalammet som Mose hade befallt i Gamla testamentet. Det står skrivet i lagen (2 Mosebok 12) att judarna på den fjortonde dagen i första månaden på eftermiddagen, det vill säga mellan klockan fem eller sex på kvällen, ska börja fira det osyrade brödets högtid, det vill säga påsken. Den skulle de hålla i sju dagar och rensa all surdeg och syrat bröd ur sina hus, och inte äta något annat än sött osyrat bröd de sju dagarna, och äta påskalammet på påskfestens första dag.
Enligt vår tideräkning börjar den judiska påskfesten i kväll (torsdag, Skärtorsdag), det är den Kristus håller med sina lärjungar då han säger: 'Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.' (vers 15-16) Han vill alltså säga: Jag har stort begär och hjärtlig längtan och önskan att äta det här påskalammet med er. Det blir nämligen den sista påsken jag firar med er. I och med den här påsken kommer det mosaiska och judiska gamla påskalammet, prästadömet, kungariket och gudstjänsten att upphöra, och en ny påsk ta vid i mitt rike i Nya testamentet. Därför vill jag nu äta påskalammet sista gången med er, för att ta farväl av det och avsluta det.
Judarna var ålagda att äta Moses gamla påskalamm på följande sätt: alla måste ha bältet om livet, skorna på fötterna, stavar i händerna, och äta det som om de var på väg och redo att ge sig iväg. (2 Mosebok 12:11) Det var HERRENS 'pesach' och därför måste de alla vara redo med skor och bälte, som pilgrimer sär beredda att ila vidare. Som ett sändebud som stående vid bordet äter något hastigt, dricker lite för att få kraft, och går vidare - så skulle judarna ärta sitt påskalamm. Så stod troligen Kristus, eller satt, som evangelisterna säger, med skorna på fötterna och staven i handen, likaså lärjungarna, och åt hastigt som om de var på väg därifrån.
Så har vår käre Herre Kristus ätit det gamla påskalammet med sina lärjungar, en sista gång, inte bara för sin egen skull, som en som ska lämna jordelivet där man äter och dricker tillsammans, utan också för hela Moses lag. Judarna måste fira sin påsk för att upphöja och prisa Guds nåd och barmhärtighet, att Gud befriat dem från Egypten och gett dem både kungarike och prästadöme, och accepterat dem som egendomsfolk. Man skulle tänka över Guds välgärning som han visat dem under påsken och tacka Gud. Allt det upphäver Kristus här, så att man inte längre behöver predika om befrielsen ur Egypten varje år, eller sköta det judiska kungariket och prästdömet; allt det ska nu upphöra och vara föråldrat - också om det var inrättat av Gud genom Mose.
Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: 'Ta detta och dela mellan er. För jag säger er: Från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.' (vers 17-18)
Inte heller det här gäller Kristi kropps och blods sakrament, utan det är en avskedsdryck till påskalammet. Som om Herren ville säga: '... Jag dricker den ännu med er som Mose har bestämt, men inte längre i fortsättningen. Med denna bägare och dryck säger jag Adjö till det gamla påskalammet; från och med nu blir det en ny påsk ett nytt Påskalamm i Nya testamentet.'
Så har Kristus firat den gamla påsken med sina lärjungar, och man ska vara uppmärksam här, så att man rätt kan skilja den från Kristi kropps och blods sakrament. Det är sant att man äter och dricker också här, som i sakramentet. Men nu är det bara bröd och vin, som Kristus tar farväl med av det gamla judiska påskalammet, kungariket, prästadömet, förkunnelsen och tacksägelsen för befrielsen från Egypten. Efter det börjar han genast instifta ett nytt Påskalamm, ett nytt kungarike och prästadöme, en ny predikan och tacksägelse, enligt följande:
Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: 'Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.' På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: 'Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er.' (vers 19-20)Här instiftar Herren sin kropps och sitt blods sakrament. Man kan mycket väl lära sig den här texten. Den är inte lång, och dessutom fint ljus och klar. Vår käre Herre Kristus har inte velat betunga oss med många lagar, som det judiska folket var betungat i Gamla testamentet. Han tar inte mer äm bröd och vin, och uttalar sina ord över dem: 'Tag och ät, det är min kropp; drick, det är mitt blod', eller 'det är kalken, det nya Testamentet i mitt blod'; och vidare: 'Gör det till minne av mig.' Låt oss nu öppna ögonen och skärpa öronen och gripa orden fast och säkert.
Bibelställen:
2 Mosebok 12:1-20
2 Mosebok 12:11
Ur en predikan i Wittenbergs stadskyrka Skärtorsdagen 1534
Översättning utifrån
Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIIIb, 1840ff.
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .