"Helgen Tretton(de)dagen kallas också Kristi Uppenbarelses fest (Epifania
). Det sägs nämligen att tre uppenbarelser skedde på samma dag, fastän inte samma år: att Herren Kristus uppenbarade sig genom stjärnan för de visa i Östern (Trettondagen); vidare när han blev döpt av Johannes i Jordanfloden (Matteus 3:13-17, första söndagen efter Trettondagen); och på bröllopet i Kana i Galiléen, där han gjorde sitt första under (Johannes 2:1-11, 2 söndagen efter Trettondagen). Det må vara som det vill huruvida uppenbarelserna skett på samma dag eller inte, så är det mycket härliga berättelser, särskilt dagens evangelium om de vise männen. I det vill nämligen Herren uppenbara sig, inte bara bland judarna utan också bland ickejudarna, så att judarna inte skulle säga att han hållit sig hemlig, att ingen visste om honom.
Det var bestämt att han skulle härstamma från judarna, men inte som en stor kung, utan en så eländig att han knappt fick ett rum när han skulle födas, och det gör hans ankomst mycket anstötlig, och förargar judarna än idag. Därför var det mycket nödvändigt att Gud uppenbarade och gjorde honom känd också bland ickejudarna så att han, även om han behandlades mycket illa, skulle predikas och förkunnas härligt överallt. Det var ju inte en obetydligt sak att de vise från Östern skulle komma så lång väg och ställa till stort väsen runt detta barn i Jerusalem, liksom Simeon och Hanna i templet, änglarna i luften, och herdarna vid Betlehem gjorde. Alla har de med barnet att göra, sjunger och talar om det, för att det lilla barnet ska bli kungjort med största ära, så att judarna skulle märka och ta emot det.
Vad gäller berättelsen idag så berättar evangelisten mycket utförligt om hur de visa först kommer till Jerusalem och söker Kristus där. Eftersom Jerusalem var huvudstaden och barnet skulle vara judarnas kung, kunde de inte tänka annat än att att de kommer att finna det i Jerusalem. Men där misstar de sig och finner inte barnet i den lysande staden Jeerusalem, utan i den fattiga småstaden Betlehem.
Det ska vi noga lägga märke till. För om vi vill komma till och finna detta lilla barn får vi inte följa våra tankar och vårt förnuft, utan måste stanna vid ordet, och inte låta oss distraheras från det. Släpper vi ordet är redan anstöten där. Barnet har visserligen ett stort och härligt namn, men är därtill fattigt och eländigt, och vill därför inte låta sig finnas i Jerusalem hos dem som är stora och härliga. Därför måste vi, som de visa gör här, hålla oss till ordet och inte låta oss förföras av världens prakt. Den som släpper ordet och inte vill höra vad och hur Skriften vittnar om detta lilla barn, utan dömer efter utsidan, han kommer med säkerhet inte att komma till Kristus eller finna honom.
Det ser vi hos påvens folk. De låter ordet ligga och förfaller till tanken att måla Kristus så som de vill se honom. Det tilltalar dem inte att endast Han ska var Frälsaren. Därför lägger de till egna gärningar och gudstjänst vid sidan av Frälsaren Kristus.
Vidare anropar de Jungfru Maria om att hon ska blidka sin Son för dem. De menar att sådant anropande och förböner också ska var en frälsare för dem. Men det är ingenting annat än ren lögn. För där man lämnar ordet och famlar efter Kristus utanför ordet, där får man tag på djävulen. Han ger sedan människorna sådana tankar att Kristus är en domare och spömästare och att man behöver helgonens förböner för att bestå inför honom. Det har gått så långt i påvedömet att var och en sätter större tilltro till Jungfrun Maria och helgonens förböner än till Herren Kristus själv. Så går det när man inte förblir vid ordet. Därför är det så viktigt för djävulen att slita oss från ordet och föra oss till egna tankar utanför ordet. Då vet han att han vunnit och vi förlorat. Därför är det den högsta och bästa konsten att förbli fast vid ordet och inte tänka om Gud annorlunda än vad ordet visar oss.
Språkligt bearbetad text från Huspostillan (1962) och Luthers sämtliche Schriften, XIIIa, 122f.
Hela predikan finns på www.logosmappen.net .