"Det finns mycket i detta evangelium, men det förnämsta är det som citeras från profeten Sakarja, 9:9: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” Där ska vi först av allt märka att han ger judarna ett tecken i förväg, med vilket de skulle känna igen den kommande Messias, så att de inte skulle stötas bort av hans eländiga yttre och ringhet, utan känna igen honom och ta emot honom när han kommer. De har nämligen ingen ursäkt för att de förkastade Kristus och inte tog emot honom, för denna text är klar, att deras Konung skulle komma, ”fattig, och ridande på en åsna.” De ursäktas inte heller av att härliga ting uttalas om Kristus och hans rike av profeterna, så att de väntar på en ankomst i härlighet. De borde inte för den skull förakta hans ankomst i ringhet. Det här ordet ger vid handen mot dem, som ett klart tecken, att Kristus redan kommit, och att de förgäves väntar på hans ankomst i härlighet, eftersom här profeteras att han kommer fattig och ridande på en åsna. Och likaväl kallas han deras Konung. Kristus måste ju med nödvändighet komma till Jerusalem fattig och på en åsna, för att den här profetian skulle uppfyllas. Därför är de med nödvändighet dömda som föraktade den här ankomsten.
Men inte heller idag har vi någon ursäkt när vi inte tar emot hans ord (det vill säga den andliga ankomsten) på grund av korsets anstöt, som täcker och vanställer det. Hela världen och köttet anser ju att det är en föraktlig sak, när de ser att fattigdom, svaghet och skam följer alla dem som tar emot ordet. Därför griper de till ”köttets rättfärdigheter”, rättigheter och ceremonier, eftersom de ger rikedom, ära och makt. Andra till och med förföljer ordet. Ordets utseende är alltså föraktligt och mycket hatat. Men för att inte också vi ska stöta oss på denna ringhet och enkla yttre, så är vi förvarnade genom alla profeters, apostlars och heligas exempel och ord, att detta ord är ”ordet om korset ... en stötesten och dårskap för hedningarna” (1 Kor 1:18–23). Därför har inte heller vi någon ursäkt när vi föraktar ordets och kyrkans ringa yttre och strävar efter härliga och rika läror, eftersom Kristus är föraktad i sitt ord och blir inte mottagen eller erkänd av de sina. Men ve dem! Det kommer att gå värre för dem än för sodomiterna! Därför bör Kristus tas emot med fruktan, respekt och tacksamhet när han kommer, det vill säga när han predikas och kommer oss nära i sitt ord för att uppbygga oss. Vi ska alltså inte stöta oss på hans ringhet och på hans ringa åsnor, predikanterna, som är narrar enligt köttet."
Denna korta predikan hör till en samling som trycktes ”oplanerat” av vänner som Luther kallar ”mina fromma tjuvar” i ett förord (Luthers sämtliche Schriften XII, spalt 1858). Luther är inte riktigt nöjd med texten som han kallar ”dåliga och bristfälliga fragment”, men godkänner den ändå.