"I det här evangliet ser vi att vår käre Herre Kristus vill lära sina kristna att besluta sig för att föra ett rätt liv med varandra, inte falskt eller spelat, eftersom de tror och är döpta, och nu har namnet och äran att kallas kristna, och har tagit emot allt slags andliga skatter och gåvor. Han har ju inte visat en falsk nåd mot oss som en inbillning, utan liksom våra synder är verkliga, stora, fördömliga och inga påhittade synder, så betyder också hans nåd endast allvar och rätt och sanning. Därför ska vi dra slutsatsen att vi inte handlar bedrägligt med våra medmänniskor utan trofast och äkta, liksom Gud har gjort med oss och våra synder.
Av den orsaken tar Herren fram det femte budet i dagens evangelium och ger oss ett exempel på vad vi ska akta oss för. Han säger: För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket. (vers 20) Det är en kort sats: Den som vill komma in i himmelriket måsta ha en bättre fromhet än fariseerna. Men vad är fariseerna fromhet? Det var inte fel att de hade en fin, disciplinerad och fridsam livsföring. Det vill ju Gud alltid ha av oss, enligt hans ord: Du ska inte döda; Du ska inte begå äktenskapsbrott; inte stjäla; inte ljuga. Den som följer det gör rätt. Men det var fel med fariseerna att de bröstade sig över sådana yttre gärningar, disciplin och hög moral, och ville vara goda och rättfärdiga inför Gud genom det. De blev helt självsäkra som om lagen inte längre hade några anklagelser mot dem, som om de nu hade hållit den fullkomligt. Gud vill ju inte ha bara gärningarna, utan ett nytt, rent hjärta.
Herren vill varna oss för sådan självsäkerhet. Att vi inte inbillar oss att vi är goda och hade visat fullkomlig lydnad mot Gud, även om vi inte irriterat någon med handlingar och ingen har något att anklaga oss för. Kristus säger nämligen här: Även om någon inte dräpt med handen kan han ändå vara en mördare och överträdare av det här budet inför Gud. Orsak: Gud har med budet inte bara förbjudit dråpet som sker med handen utan också vreden i hjärtat, ett aggressivt ord, en aggressiv blick.
Den fariseiska rättärdigheten är alltså att vara god till det yttre, inte döda, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla, och mena att man är god och helig på grund av sådana gärningar och behöver ingenting mer, att lagen inte längre har några krav på oss, att vi uppfyllt den fullständgt, och att Gud är helt nöjd och vredgas inte fastän hjärtat är fullt av synd och ond lust. Den rättfärdigheten, säger Kriustus, hör inte till himmelen utan till helvetet. Guds bud blir nämligen inte uppfyllda bara av handlingarna, hjärtat måste var helt rent från vrede, hat, avundsjuka, otukt och allt slags onda lustar. Den som kan åstadkomma det får säga att han är god. Men eftersom synden och de onda lustarna inte är helt döda i hjärtat, utan reser sig även om de inte alltid blir till handling, så akta dig för att anse dig god eller mena att du kommer till himlen. För det behövs en högre och bättre rättfärdighet, säger Kristus, med de skriftlärdas och fariseernas rättfärdighet kommer ni inte till himlen.
Vad är då den bättre rättfärdigheten? Det att handlingarna och hjärtat samtidigt är goda och enligt Guds ord."
Översättning utifrån Luthers Huspostilla (1962), och Luthers sämtliche Schriften (1910/1987), XIIIa, 768f.
Hela predikan i Huspostillan (1962) på www.logosmappen.net .